Hoppa till textinnehållet -  - 
Till startsidan - 
Startsida -  | Kontakt -  | Webböversikt -  | English -  | Sök  - 
Startsida -  / Fallgropar

Trappa

 

 

 -  

"I en jämställd skola eller förskola, finns det dokumentation som visar hur jämställdhetsarbetet fortskrider, till exempel handlingsplaner, arbetsplaner, utvärderingar."

Genuspedagog

Fallgropar

Arbete med utvecklings- och förändringsfrågor, går inte alltid friktionsfritt. Det gäller kanske ännu mer, vid jämställdhets- och likabehandlingsarbete, eftersom det handlar om att ifrågasätta attityder och värderingar som människor upplever som ”normala” och accepterade. Det är ibland lätt att ”halka ner” i olika fallgropar under arbetet gång. Kommer man inte upp ur dessa kan arbetet försvåras eller hindras. Här är tips på några vanliga fallgropar:

1. Vi är redan jämställda!

Det finns ofta ett motstånd mot att betrakta sig själv som en ojämställd eller en diskriminerande pedagog. Jämställdhet är idag ett positivt begrepp, som alla är för. Det finns också en vanlig uppfattning att Sverige är redan är jämställt, i det mesta. En förklaring till sådant motstånd är dels okunskap om hur ojämställdhet och diskriminering gestaltar sig i den egna verksamheten och dels okunskap om skolforskningens resultat om genus och diskriminerande strukturer i förskola och skola.

Skeptiska pedagoger brukar ändra uppfattning när de i sina observationer får konkreta exempel på ojämställdhet och diskriminering i sin egen vardag. Jämställdhets- och likabehandlingsuppdraget i läroplan och värdegrund, omfattar alla, ständigt. Utgångsfrågan blir alltså inte OM vi ska arbeta med jämställdhet, utan istället HUR ska vi göra hos oss? Vilka könsmönster finns det här? Vad behöver vi göra?

2. Halka ner i åsiktsdiket

Det är lätt – och mycket mänskligt - att gå till sig själv och sin privata situation, när man pratar om normer och förhållningssätt. Det kan vara en bra start på ett gemensamt arbete att synliggöra sina egna värderingar och attityder, till exempel genom att arbeta med värderingsövningar i arbetslaget. Men det är viktigt att komma ihåg att åsikter inte kan tjäna som en grund för ett utvecklingsarbete. Åsikter om vad flickor och pojkar gör och kan, måste belysas med observationer och analyseras med stöd av genusteori för att ge vägledning för förändringar. Blir åsikter styrande för arbetet, finns det risk att könsmönster istället förstärks.

Det kan också vara bra att påminna sig att det privata inte behöver inkräkta på min förmåga som pedagog. Att jag inte är jämställd hemma, behöver inte innebära att jag i mitt professionella uppdrag som pedagog inte kan arbeta bra med jämställdhet. Ta därför inte in de privata reflektionerna i ert professionella samtal. Spar dem till kafferasten eller efter jobbet!

3. Frågan Varför?

När könsmönster börjar bli synliga, kommer ofta frågan varför. Varför finns det sådana olikheter mellan flickor och pojkar, när uppstår det, varifrån kommer de? Är skillnaderna medfödda, finns de i generna eller finns det någon annan förklaring? Det finns böcker och populärvetenskapliga uppfattningar om att biologiska skillnader mellan kvinnor och män återverkar på deras beteende, till exempel att män är mer matematiska och kvinnor mer omsorgstagande. Men det finns inga tydliga vetenskapliga belägg för det.

Det finns forskning som visar att kvinnors och mäns hjärnor till en liten del är olika, men att utifrån det dra slutsatser att det också bestämmer deras beteende är inte möjligt. Där spelar miljö, uppfostran, intressen och kultur en mycket större roll. Personer med samma kön, kan ha hjärnor med mycket större skillnader.

Läs om könsforskning på Dagens Nyheters webbplats

Uppdraget i läroplanen är att ”motverka traditionella könsmönster”, oavsett vilka orsaker de har. Frågan varför leder därför in i en återvändsgränd.

4. Homo eller hetero för små barn?

Det finns ibland en uppfattning att arbete med att förhindra diskriminering på grund av sexuell läggning, inte är något för förskolan eller grundskolans tidiga årskurser att tänka på. Barnen är för unga för att förstå skillnaden mellan homo- och heterosexualitet.

Det man inte tänker på då, är att heteronormen finns överallt. För mindre barn märks den i hur bilden av familjen reproduceras på förskolan; på bilder, i böcker, i samtal. Där består familjen i de allra flesta fall av en mamma, en pappa och barn. Men vi vet att många barn lever i i andra familjekonstellationer, bland annat i familjer med två mammor eller två pappor. Det är viktigt att bekräfta alla barns familjer, utan att kommentera vad som är ”riktigt” och ”normalt”. Det är också viktigt att synliggöra att det finns familjer med homo- och bisexuella föräldrar, oavsett om det finns sådana barn i barngruppen eller inte. Det ger barnen bilder av att det finns fler familjer än den tradtionella och att dessa varken är onaturliga eller särskilt märkvärdiga.

På samma sätt finns ibland en uppfattning att jämställdhet inte är något för förskolans småbarnsavdelningar att arbeta med, eftersom barnen är så små att de inte har hunnit skaffa sig en könsroll. Men om det finns könsmönster bland barnen i gruppen, kan man inte veta förrän man har observerat gruppen. Många pedagoger har blivit förvånade över hur pass tydliga könsroller barn visar upp redan vid 2-3 års ålder. Men den mest intressanta frågan för en småbarnsavdelning är hur pedagogerna bemöter barnen och vilka förväntningar och krav de har på barnen, eftersom mycket av könsmönster grundläggs under småbarnsåren.

5. För lite tålamod

Det är viktigt att redan från början ha respekt för att jämställdhets- och likabehandlingsarbete tar och måste få ta tid. Det handlar om att granska sig själv som pedagog och sin egen verksamhet, komma till insikt och genomföra förändringar. Det är inget som sker genom en föreläsning, att läsa en bok eller att arbeta med under en studiedag. Det måste nötas in i vardagen och det tar tid! Ett arbete med utbildning och återkommande reflektioner i arbetslaget är det rimligt att planera på 3-4 terminer. Då finns det goda möjligheter att få ett varaktigt resultat.

6. Ingen dokumentation

Ett arbete utan gemensam dokumentation riskerar att försvinna, vid minsta personalförändring. Ny personal kan inte sätta sig in i vad som har gjorts och arbetet blir heller inte synligt för all personal. Det är därför viktigt att jämställdhets- och likabehandlingsarbetet redan från början dokumenteras väl. Då kan alla följa den process som pågår, det ger tyngd åt arbetet, förstärker kontinuiteten och ger möjlighet att kunna informera och engagera ny personal.

7. Ointresserad skolledning

Ett förändringsarbete kan aldrig genomföras utan ledningens aktiva stöd. Det räcker inte med att som skolledare att vara positiv till och ge nödvändiga förutsättningar för att starta ett jämställdhetsarbete på förskolan eller skolan. Skolledningen måste också vara insatt i arbetet och efterfråga resultat. Gör inte ledningen det, sänder den ut signaler om att arbetet inte är viktigt.

8. Bränna ut eldsjälar

Det är inte ovanligt att det finns pedagoger som är mer intresserade och drivande i ett utvecklingsarbete. De är eldsjälar som med liv och lust drar igång sitt arbete. De går före sina kollegor och tar gärna på sig ansvar. De kan vara mycket bra motorer i ett utvecklingsarbete, men de kan också få sig pålagt ett ansvar som ska delas av fler personer. Tar de för stort ansvar kan de bli synonyma med arbetet, vilket kan leda till att färre engagerar sig. Var rädda om era eldsjälar och se till att jämställdhets- och likabehandlingsarbetet blir ett ansvar för alla!

9. Inte informera tillräckligt

I ett utvecklingsarbete är det viktigt att alla berörda får den information som krävs för att kunna göra ett gott arbete. Var därför noga med att informera alla deltagare, särskilt i början av arbetet. Ställ frågor och kontrollera att alla förstår villkoren och vad som ska göras.

Glöm heller inte att informera föräldrar när ni har kommit en bit på väg. De har också funderingar och frågor.

 


 - TillbakaTillbaka  -    UppUpp  -